v 26 + 27. Vårt arts and crafts-trädgårdsland



Vårt trädgårdsland är inte en jordplätt där raka rader med kålhuvuden står jämte lika raka, fina rader med morötter, lök och betor. Vårt land är en gigantisk grönsaks- och blomsterrabatt där dillen blommar jämte gurkört och rader med lök. Solrosor välkomnar en vid grinden, squash lockar humlor till sig och ringblommor får poppa upp vart än de självsått sig. Grönkålen står så tätt det är möjligt och bildar under sig ett skuggland där inga ogräs trivs och i östra kanten där jordärtskockan blir en häck mot omvärlden klättrar druvgurkor över en bädd av halm. Här är bronsfänkål perenn medan vallmon självsått sig och allt vackert blommande är också ätligt eller användbart. Och som kronan på verket sträcker sig broccolibuketterna upp mot himlen. Allt i sann “arts and craft”-trädgårdsanda med härdiga sorter som trivs, breder ut sig och svämmar över kanterna. För mig är det här det mest självklara sättet att arrangera en trädgård medan Alex’s ordningssinne får utmanas.

Och det är ju också lite i samma anda vi lever våra liv, lite hängandes ut över de gränsdragningar och riktlinjer som samhället är ordnat kring. För hundra år sedan var det en rörelse mot industrialiseringen och på samma vis vill vi just idag inte heller fasta i samhällets ekorrhjul med 8-17 arbetstider och fyra veckors sommarsemester. Vi vill bygga liv som man inte nödvändigtvis vill eller behöver ta semester ifrån. Komma ifrån slit och släng-mentaliteten och den rådande konsumtionshetsen för att istället kunna ta vara på det som redan finns, laga och bygga istället för att köpa. Och än mer låta händerna få arbeta, och då mer taktilt än att enbart knappa på tangentbord och mobiltelefoner (vilket jag för visso också tycker är fantastiskt på att öppna upp världen, kanske helt särskilt mycket för oss som bosatt oss på landsbygden).



Kålhuvudena håller på att knyta sig, en del har blivit riktigt kompakta och hårda medan andra är lite fluffigare och skrynkligare.

På skafferidörren hänger ringblomsgirlanger, något som jag läst om i husguden Elin Unnes nyaste bok “I odödliga odlares sällskap”, en bok som du borde läsa om du inte redan har. Blommorna ska jag sedan koka med mina riskok i höst som en fattigmanssaffran á la Annemarta Borgen.


Vitlöken gav i år en rekordliten skörd. Men det som är så fantastiskt med vitlök är att även om man skulle totalmisslyckas, som jag i detta fallet, får man ändå nästan alltid en viss avkastning. Vitlöksklyftorna som jag satt har förvisso inte blivit stora lökar som jag hoppades på, men de har ju åtminstone växt! Så nu står jag trots allt här med kanske tre-fyra gånger så stor skörd som mitt utsäde var på och det kommer räcka en ganska bra tid ändå. Och just vitlök kan man ju anpassa styrka efter tillagningsmetod, istället för att fräsa på fem klyftor i början kan man pressa i en enda mot slutet och få lika mycket smak.



Överflödet börjar vi allt mer och mer få samla in och på olika vis konservera. Hericots vers och zucchini fryser vi in råa medan tomaterna hackas och kokas upp innan de också fryses in halvkilovis. Gurkorna lägger vi in skivade i ättikslag.

Och i växthuset dignar grenarna av solvarma persikor som fyller luften med sötma och är så saftiga och aromatiska att de inte smakat bättre om vi så plockat dem direkt från ett träd vid medelhavet.

YOU MIGHT ALSO LIKE

LEAVE A COMMENT